Quinth Nyheter

Händelser År 2001

Alaska Äventyret

Under försommaren 2001 packade vi bilen full med barn och kamerautrustning och körde den historiska ”Alaskan Highway” på väg mot vår arbetsplats. Resan startades i Colorado och målet var Alaska. På vägen som sakta slingrar sig genom Kanadas vildmark levde vi som nomader, alltid på väg.  Under sommaren bodde vi på ön Kodiak, i Alaska bukten, där vi också fick uppleva många äventyr. Ön är också hem till världens största björn, Kodiakbjörnen. Vi tältade, fiskade och levde vildmarksliv.  Vi hade kommit till Kodiak för att arbeta på en filmserie och en bok om ön.  Väl borta från tv och data spel fick vi tid till att lära känna varandra bättre, och att leva primitivt, långt bort från bekvämligheter var både berikande och roligt.

 

Obs! Alla bilder är "klickbara" om ni vill se bättre!

Att resa med barn är alltid ett äventyr, det kan många föräldrar intyga.  Många gånger kan bara resan till närmaste stad vara en prövning. Hur många gånger har man rest iväg till kören av gnälliga barn ”-Är vi inte är framme snart”? Samtidigt vill man dela med sig till sina barn lite av det man själv har upplevt, att visa dem spännande områden och få uppleva äventyret tillsammans. Det var det vi ville göra med våra fem barn, Jonathan 11, Erik 10, Nicolas 8, Stephanie 4 och Oliver 3.

 

 Under de senaste 15 åren har Stefan rest till ön Kodiak, i Alaska. Vår film ”Kodiak, jättebjörnens ö”, som sålts över hela världen var en god start på en lång relation med Alaskas vildmark. Vi har även pratat om att flytta till Kodiak för att bo permanent och eftersom jag är uppväxt i USA skulle detta vara nästan som att komma hem. Nu skulle Stefan vara på Kodiak hela sommaren för att ta bilder till en bok om ön och det var ett perfekt tillfälle att tag med hela familjen.

 Sommaren innan hade vi varit i Colorado medan Stefan filmade på Colorado Floden.  Vi köpte en stor fyrhjulsdriven, 15 passagerare buss med ett heltäckande takräcke, en perfekt bil för långresor.  Det är viktigt när man reser med barn att alla har gott om plats och i denna bil kunde alla få fönsterplats och dessutom förflytta sig om det blev bråk.  Vi hade gjort en test resa till Grand Canyon för att se hur barnen klarade sig och det hade gått väldigt bra. Nu såg vi framemot att åter vara på väg någonstans.
Vi fick ansöka om skolledighet för barnen, men för att inte kommer allt för långt efter sina kamrater skulle de få med sig läxor att göra under resan. Vi skulle vara borta i fem månader och behövde packa båda sommar och vinter kläder, gympadojer, gummistövlar och sandaler, för att vara förberedda för allt. Själva bilresan skulle ta två veckor. Vi fick noga planera hur vi skulle proviantera och packa bilen för resan. Barnen hade alla ryggsäckar med böcker, spel och leksaker. Kläder, sovsäckar, tält, kameror, mat och kök fick vi packa lättåtkomligt.  På taket hade vi extra däck och utrustning som inte skulle behövas tills vi kom fram till Kodiak. Med allt på plats var vi så till slut färdiga för det stora äventyret.

Det var spännande att äntligen vara på väg. Vi tittade på bilarna på vägen, städerna vi passerade och de stora vackra klippiga bergen.  När vi hade kört in i delstaten Wyoming och vänt västerut mot Jackson Hole hade vi den stora vida prärien som var sig lik i timtal.  Barnen tappade snart intresset för omgivningen och somnade eller spelade på sina gameboys.

 Vi hade planerat flera stopp på vägen, som Yellowstone och Edmonton, men vi hade också sagt att om vi såg något intressant skulle vi stanna och titta.  Vi hade långt att åka och tid att passa men vi ville inte att resan skulle bli långtråkig.

 

Yellowstone var vårt första stora stopp.  Parken, som är USAs äldste National park, ligger i en krater från en för länge sedan utdöd vulkan. Ja, kanske inte helt utdöd, för det ryker fortfarande från varma källor som luktar svavel. Här och var sprutar vatten upp ur gejsrar som bildar fantastiska formationer, bitvis som ett månlandskap. Old Faithful sprutar så regelbundet att man nästan kan ställa klockan efter den.
Sist vi var i Yellowstone, 1988, härjades parken av en stor skogseld.  Mycket av skogen var då helt svartbränd och stora rök moln täckte himlen . Vi berättade för barnen om elden som inte bekämpades eftersom det var en naturlig eld, antänt av ett åskväder.  Men nu 13 år senare kunde vi se hur grönskan började återkomma.  Nya, ljusgröna granar växte i överflöd på bergssidorna.  Naturen höll på att läka sig själv.  ”Om 20 år”, sa vi till barnen, ”kan ni komma hit med era barn och berätta att ni var här när skogen var precis ny och träden bara gick er till magen.”  När vi körde genom parken fick vi se prärie varg och den amerikanska bison oxen och andra djur som lever i parken.  Men det djur som vi alla väntade på att få se, nämligen björnen, envisades med att hålla sig undan.
Efter dagen i Yellowstone följde dagar med mycket körning. Det var ett platt och vidsträckt landskap och det blåste stormvindar hela tiden så att vår stora bil kastades hit och dit, vi hörde på nyheterna att några bilar faktiskt blåst av vägen!  När vi körde över gränsen till Kanada tyckte barnen att det var spännande, nu var vi i ett nytt land. Knappt hade vi kört över gränsen när vi såg detta farliga djuret! En Albertosaurous, uppkallad efter den Kanadensiska stat där kvarlevorna  funnits, Alberta. 

 

På kvällarna letade vi oftast upp en kamping plats där vi kunde sätta upp vårt tält.  De stora barnen sov normalt i bilen, medan vi sov i tältet med de mindre barnen.  Ibland när det var fint väder sov vi allihop uppe på takräcket.  Det var spännande att ligga ute på nätterna. Det finns mycket ljud och dofter som man inte är van vid och det kunde ibland vara svårt att somna.
 
Vi gjorde ett stopp vid Head Smashed in Buffalo Jump, ett museum vid en klippa 20 km från motorvägen.  För tusen år sedan när bufflarna fyllde prärien, bedrev indianerna som bodde här på slätten en makaber jakt. Indianerna samlade sig till stora jaktlag och drev ihop bufflarna med eld, trummor och skrik. Bufflarna sprang då vettlöst mot klippan där alla föll ner och dog. Sedan kom kvinnorna och barnen och hjälpte till att slakta. En sådan lyckad jakt kunde ge mat åt flera byar för hela året. Nedanför klippan har man hittat buffelben och redskap i flera lager.  Just vid det här stället finns det en gammal berättelse om en ung indian som ville se hur det såg ut om man stod under klippan när bufflarna kom flygande över stupet.  Han klättrade ner och satte sig vid sidan av klippan och väntade.  Snart kom bufflarna och han fick sig nog en märklig syn när dessa djur krossades på stenarna nedanför.  Men när resten av jaktlaget kom ner fann de sin kamrat död med huvudet krossat, och det är därifrån klippan har fått sitt namn, Head Smashed in Buffalo Jump.
På kvällen fjärde dagen kom vi fram till Edmonton.  Här skulle vi få stanna två nätter på hotell och få en hel dag att utforska världens största shopping centrum.  På morgonen åkte vi direkt till West Edmonton Mall, detta enorma shopping centrum med allt man kan tänka sig under ett tak.
  Förutom alla affärer finns det en nöjespark med berg och dal banor, en sjö med fiskar och delfiner men också  ett stort sjörövareskepp. Vi tittade på lite av det som utbjöds men insåg att det skulle ta minst en vecka att se på allt som fanns, och istället skyndade vi till äventyrsbadet.  I likhet med allt annat var det världens största inomhus äventyrsbad med 20 olika rutschkanor. Det fanns rutschkanor för alla från de mest våghalsade till oss fega stackare. Det fanns också en stor inomhus pool med våg spel och vattenlekplatser, allt under ett jättelikt glastak där solen tittade in. 
Vi lekte och badade i åtta timmar. Lite motvilligt fick vi hem våra trötta barn som frågade om vi inte kunde gå dit imorgon också!
När vi kom till Dawson Creek hade vi nått början på Alaska Highway.  Här finns skylten som markerar början på vägen. Vi fick stanna för att få en bild på familjen vid denna viktiga milstolpe på vår väg. Efter Dawson Creek är det glest mellan städer och vildmarken trängde sig allt närmare.    
På kvällen, den femte dagen på resan, fick vi äntligen se honom, björnen!  En Svartbjörn lunkade längs vägkanten och åt av det färska gräset. Det var ingen grizzly, men vi hade i alla fall sett en björn! Tidigt efter frukost nästa dag kom vi iväg och snart fick vi se ännu en Svartbjörn vid väg kanten.  Lite senare stannade vi för Stefan hade sett några djur i en liten sjö vid skogskanten som han ville filma.  Han tog Erik med sig för att krypa lite närmare.  Det var två grizzly björnar som lekte i vattnet. Under dagen såg vi ytterligare tre Svartbjörnar som gick vid vägen.  Nu tyckte barnen att detta var vardags mat, och när vi stannade för att titta stönade de i baksäten och sade ”Asch, det är bara en björn”.

Den tionde dagen på resan korsade vi äntligen gränsen till Alaska.  Då hade vi kört genom Colorado, Wyoming och Montana i USA, och Alberta, British Columbia och Yukon i Kanada.  Nu äntligen var vi tillbaka i USA, i den 49:de staten. Barnen satt tysta i baksätet och såg på det storslagna landskapet, Alaska hade de väntat på länge. Den ena glaciär efter den andra flöt fram och grävde ut stora dalar i sin väg.  Stora bergsmassiv steg upp runt omkring oss, och deras snötäckta toppar avtäckte sig vackert mot den blåa himlen i bakgrunden.  Det var sagolikt.  

När man väl har kört hela Alaka Highway ända till Alaska är allt och alla ganska dammiga.  Som väl är erbjuder bensin stationerna gratis biltvätt när man tankar.  Jag passade på att duscha barnen samtidigt!
Till slut kom vi fram till Anchorage, som är Alaska största stad och som är förvånansvärd likt de flesta städer i världen, inte alls någon vildmarks stad.  Mitt i stan bor vår goda vän Bill Bacon som har filmat naturfilmer åt Walt Disney och som fortfarande reser och filmar trotts sina 75 år.  Bill välkomnade oss med öppna armar till sin lilla stuga och beredde plats för oss att sova. Det var trångt men sån är man i Alaska.  Man delar med sig av det man har och är inte rädd för olägenheter.

Nästa dag var vi i Seward för att gå på färjan som skulle föra oss till Kodiak.  Ibland kan man se både val och tumlare och kanske hajar på färden till ön, men ikväll fanns ingenting som bröt det spegelklara vattnet och båten färdades så stilla att vi sov som om vi fortfarande var på land.  På förmiddagen var vi framme. Det faller lite duggregn när vi kör av båten och där står Kathy Rostad, en god vän som har kommit ner till färjekajen bara för att hälsa oss välkommen till ön. Det är vanligt på Kodiak att man står här för att välkomna eller för att säja adjö till släkt och vänner som besökt ön, och det var en stor tröst att få se ett vänligt ansikte efter en så lång resa.

Krabb festivalen, årets högtid på ön, var i full gång.  I många decennier har öns befolkning livnärt sig på att fiska krabbor och då speciellt, Alaska King Crab, som kan få en spännbred på över 1 meter. På Krabb festivalen träffas man ute, äter krabba och umgås medan barnen, och går på tivolin som satts upp vid fiske hamnen. 
I några dagar tältade vi i Abercrombie, ett övergivet fort från Andra Världskriget som gjorts om till en statlig park med kamping platser.  Havet nedanför klipporna glittrade i solskenet och på kvällarna bjöds vi på spektakulära solnedgångar.  Runt omkring vår kamping plats fanns det bunkrar som blivit kvar sedan kriget, då soldaterna hade stått här och spanat efter Japanska krigsskepp.  Barnen lekte i skogen hela dagarna.  De lekte med pinnar och stenar, aldrig hörde vi klagandet över att det inte fanns något att göra. 
Nu fick också läxorna, som hade legat ner packade under resan, komma fram.  Vi satt vid vår picknick bord med skogen som klassrum och löste mattefrågor, läste läs läxor och skriv i dagböcker.

Kodiak ligger ungefär på samma bredgrad som Göteborg.  Den Japanska strömmen omger ögruppen och ger ett relativt varm klimat. De höga bergen på ön är täckta med snö från oktober till juni och de bidrar till att dra mycket regn till ön. Hela ön är täckt av en tjock matta av grönskande vegetation.  På grund av detta har ön fått sitt smeknamn, Alaskas smaragd ön.  De mörka bergen med sina vita snötäcken, de gröna dalar och det blåa havet gör Kodiak till en färgrik upplevelse och senare på sommaren när rallar rosen blommar och sätter eld på kullarna tappar man andan av förtjusning. 

Vid Abercrombie var stranden täckt av svarta, släta stenar ungefär så stora som en femkrona. När tidvattnet var som lägst utforskade vi det rika djurlivet i tidpölarna.  Vi fann blåa, röda och orange sjöstjärnor, lila havsgurkor, och roliga heremitkrabbor som kryllade runt i sina lånade snäckor. Och så letade vi strand glas, glas flaskor som hade brutits sönder och sedan slipats av havs vågar till de blev släta och glansiga som ädelsten.

Jonathan köpte en fiskespö för att kunna fånga laxen som strömmade upp i floderna, men fisket var inte alltid lyckad.
Kodiak stad ligger på huvudöns nordvästra spets.  Här bor det ca 8000 människor, det flesta sysselsatta med fiske.  Öns övriga ca 2000 bofasta lever i byar runt om på ön som nås endast med flygplan eller båt.  I staden finns det flesta affärer och restauranger som man hittar i övriga USA men priserna är något högre.  Det är dyrt att bo på Kodiak.  Centrum är byggt utifrån hamnen men allting finns inom gångavstånd.  Vägen som går till och från staden kallas bara ”Vägen” av det enkla skälet att det finns bara en väg, och folk säger ”Vi körde ut på vägen,”  eller ”Jag såg dig på vägen,” och då förstår man att de har varit utanför staden.
 

Ibland flyttade vi ut till våra vänner Familjen Burton.  De bor längst ut på ”vägen” på en stor ranch.  För trettio år sedan försökte de föda upp nötboskap men upptäckte snart att ”tama djur” var ett alldeles för enkelt byte för den stora Kodiak björnen.  De övergick istället snart till att födda upp Amerikanska Bison Oxar, ett djur som björnarna inte kan ge sig på.  Hela ranchen omges av stora berg som sträcker sig ner till stranden och bildar en naturlig inhägnad åt djuren. Allting sköts från hästrygg eller fyrhjuling. Det finns få vägar och djuren har fritt tillgång till hela ranchen.  På senare år har det uppkommit en missil bas i närheten av ranchen där forskningsmissiler skjuts upp.  Det är ganska komiskt att se dessa stora och ganska så vilda bison oxar ligga och idisslar vid avfyrningsramperna. 
Vi satte upp våra tält vid en bäck och hade bufflar och hästar betande runt omkring oss.  Barnen lekte hela dagarna i bäcken och körde barkbåtar ända ut till havet.  Erik gjorde sig en pilbåge och täljde pilar för att jaga bufflarna. 
Stranden vid ranchen är lång och bred och med finkornig, svart sand. Sanden blir het i solen och barnen badade ömsom i sanden, ömsom i havet. På stranden samlas massor av driv ved som kunde ta det mest otroliga former.  Det kommer stockar ända ifrån de tropiska öarna i Söderhavet, och kanske har flutit runt i havet i flera århundraden innan det till slut spolas upp på Kodiaks stränder.
Vi åkte på safari med barnen uppe på takräcket. Bussen var fyrhjulsdriven så vi kunde ta oss ut nästan var som helst. Från bussens tak kunde vi få en bra utsikt över ranchen, vi kunde köra rakt in i bison hjorden utan att vara oroliga. Men det fanns också gott om andra djur som vithuvade havsörnar som bevakade sina bon.  Ute till havs så vi valar som lekte bland vågorna.
Kodiak är också ett paradis för fågelskådare, även en ganska närsynt sådan!
 

Vi behövde inte tälta hela tiden på Kodiak. I fem veckor fick vi hyra ett hus av Familjen Stefansson. De hade också fem barn. Varje sommar packar familjen ihop och åker till sitt fiskeläge på fastlandet. Huset var perfekt anpassat för oss med gott om plats, leksaker, data- och tvspel, och många videofilmer. Det låg på en stor tomt angränsande till skogen med cykelbana, trädkoja och grushög att gräva i. Men märklig nog var det här i detta barnens paradis som vi för första gången fick höra barnens klagomål ”-Vi har ingenting att göra”. Vilket värde är det egentligen i plastleksaker och påkostade datorer, när barnen helst ändå föredrar skogen med dess stenar och pinnar.  
 En dag åkte vi ut till Chiniak. Träden i skogen draperade av mossa ge man en känsla av regnskogen.  Långa sandstränder kantar en lugn havsbukt. Skogen är fullt av Salmon Berry buskar.  Salmon Berries, eller Lax bär, är som en blandning mellan hallon och björnbär stora som jordgubbar.  Det finns både röda och gula bär och de är saftiga och goda. 
Vi plockar flera bärsäckar, sedan åker vi ut till en udde högt upp på en gräsbevuxen klippa.  Här sprider vi ut en filt och äter en picknick med smörgåsar och bär till efterrätt.  Nedanför oss ser vi valar som hoppar och sprutar vatten runt några fiskebåtar.  Det är en helt underbar dag.
Tiden går så ruskigt fort ibland och snart var det dags att lämna ön.  Vi hade gjort så mycket under sommarn, mycket mer än jag kan beskriva i några rader. Men det som jag ska minnas mest och med största glädje, är människorna som så frimodigt tog emot oss, hjälpte oss och blev våra vänner.  På Kodiak möter man en gästfrihet som man sällan möter någon annanstans.

 
Äventyret var inte riktigt slut ännu.  Än en gång skulle vi ut på bil resa för att se lite mer av staten Alaska.  Vi besökte Fairbanks där vi träffade vår gode vän Boris som är pälsjägare i Brooksbergen.  Han hade med sig en svartbjörns stek som vi grillade över öppen eld. 
Utanför Fäirbanks ligger staden North Pole. Allting är målat som polkagrisar, även McDonalds har rödrandiga bågar!  Och mitt i byn bor Tomten!  Vi besökte honom i hans verkstad och barnen pekade ut vad de ville ha i julklapp.  Stephanie var speciellt fascinerade av Tomtens dock samling som dock stod bakom glas. 
I närheten bodde vår goda vän Mari. Vi träffade henne för 15 år sedan när vi filmade hennes fiskeläge på Yukon floden.  Mari är norska men har nu bott i Alaska i över 20 år.  Hon föder upp och tränar slädhundar.  På gården hade hon ca 70 hundar och valpar, vilket barnen tyckte var lite smått fantastiskt! 

Vi var på väg till Dawson City långt norrut i Kanada.  Vi körde på "highway at the top of the world," en grusväg som bara är öppen mellan Maj och September.  Vi stannade i en liten by som heter Chicken.  Under sommaren bor det 70 personer här men under vintern är det bara 15 som utstår.  Stephanie försvann ifrån oss och vi letade överallt innan vi till slut hittade henne sittande vid baren helt ovetande om åldersgränsen på såna ställen. 
Dawson City är en gammal guldgrävarstad med trä trottoarer och grusvägar. Det finns massor av små affärer med allt möjligt fint, men jag behövde bara gå in i en affär med fem barn för att fatta att detta var inget för oss.  Vi stannade tillräckligt länge att vaska guld och sedan var vi på väg igen.  
Efter som Dawson City inte var vad vi hade hoppats på bestämde vi att fortsätta vidare och köra till Haines som ligger nere i Alaskas panhandle. Här är klimatet lite varmare än på annat håll i Alaska och på vintern fylls skogen längst kusten med vithuvade havsörnar som övervintrar och äter laxen som kommit upp längs floderna.  Vi stannade hos vår vän, Steve, som bor vid Mosquito Lake, myggsjön, och det är inte för intet att det har fått sitt namn! 
Nästa dag tog Steve med oss ut till ”The Glory Pool”.  Vi fick först åka båt över sjön, sedan klättra upp genom en tätbevuxen skog till en liten skogsväg. På vägen såg vi spår efter en stor björnhona och hennes unge.  Vi kom till en liten pöl, med vit sand botten och kristallklar vatten, omgiven av höga träd där örnarna byggt bon.  Pölen var fylld med glänsande röda laxar som kommit hit för att leka. 
Sista stoppet på resan var Denali National Park. Parken är nästan lika stor som Danmark och etablerades på 1920 talet för att skydda snöfåren som hade jagats hårt.  Det finns bara en grusväg som går in i parken och biltrafiken är mycket begränsad, men man kan åka med en av parkens bussar. Vi hade beställt biljetter till den längste turen som skulle ta 11 timmar.  Nordamerikas högsta berg, Mt McKinnley, finns i Denali och har man tur kan man få se dess topp när den tittar ut bland molnen.  
Det första vi såg var två stora älg tjurar med sina enorma horn. Vildrenar betade överallt och lite längre fram fick vi se en grizzly hona med sina två ungar rulla ner för en slent. En varg slank förbi vår buss på väg till lyan efter dagens jakt.  Men det roligaste att få se var nog lo djuret som gick med sina långa ben sävligt fram på vägen innan den skuttade av uppför bergskanten.

Efter sommaren på resande fot hade vi kommit varandra närmare.  Borta ifrån tvn och datorspel och telefoner hade vi fått tid att umgås och prata med varandra om allt och inget. Runt lägerelden på kvällen när vi grillad korv kunde vi diskutera dagens händelser och vi fick lära känna våra barn som individer. Dessutom hade barnen fått tid att lära känna varandra på ett helt nytt sätt.  I allt vad vi gjorde fick alla hjälpas åt, antingen det var att sätta upp tält, laga mat, diska eller passa små syskon.  Alla fick ta ansvar och det har också följt med oss in i vår vardag här hemma.  Äventyret i Alaska är över men när vi tar fram filmen och bilderna häpna vi över allt vad vi har varit med om, minnena blir levande igen.  Vi blev som familj biten av äventyrs lusten. Vart nästa resa blir av vet vi inte ännu, kanske blir det Sri Lanka.  Men en sak är säkert, att resa med barn är både spännande och ett verkligt Äventyr.

 Flera sidor i vår site:

Tvåspråkiga Barn  ** Vedum??? ** Recept 

 

 Vår favorit länk!